|
<< Tillbaka |
|
Jakob föddes samma år
som hans far stupade under Karl X Gustavs krig i Polen. Antagligen levde han
åtminstone sina första år på gården Orreholmen utanför Falköping i
Västergötland och i någon mån tog förmodligen farbrodern Jakob (1627-1665)
visst förmyndaransvar för sin brorsons uppfostran.
Skånska kriget
Jakob var 18 år gammal när han efter att ha gjort en
bildningsresa i Europa inledde sin
militära karriär som kornett vid Livregementet till häst. Året därpå, 1675,
såg sig Sverige tvingat att p.g.a. sin allians med Frankrike förklara
Brandenburg (fr. 1701 benämnt Preussen) krig. En svensk armé invaderade
landet men tvingades efter ett snöpligt nederlag vid
Fehrbellin dra sig tillbaka. Det
svenska allianssystemet i Tyskland bröt då snabbt samman och samtliga tyska
bundsförvanter utom Schleswig-Holstein lämnade alliansen med Sverige. I
Danmark drog man då slutsatsen att det rätta tillfället för en återerövring
av Skånelandskapen var inne.
I Sverige förstod man att det inte var en fråga om utan när den
danska invasionen skulle komma och rustningar påbörjades omedelbart. Bland
annat beslutades 1675 att utöka Livgardet till 12 kompanier genom att sätta
upp åtta nya infanterikompanier bestående av 150 man vardera. Soldaterna
värvades bland de bästa i armén och det skulle uttryckligen tillses att de
skulle komma från alla delar av landet. Många av dem lämnade för övrigt en
underofficers- eller lägre officersbefattning för att bli meniga i
Livgardet. Dessutom sattes ett beridet kompani upp, som skulle utgöra
kungens personliga livvaktsstyrka, Livdrabanterna - Karl XI:s drabanter,
bestående av 200 man, 2 löjtnanter, en kaptenlöjtnant och en överstelöjtnant
som kompanichef. Jakob blev en av löjtnanterna. Som löjtnant i
Drabantkompaniet hade Jakob personligt ansvar för Karl XI:s säkerhet.
Kungsvakten bestod även i fredstid alltid av en löjtnant, en korpral och 30
drabanter, och löjtnanterna hade det direkta överinseendet över
inpasseringen till kungens rum.
Den danska krigsförklaringen mot Sverige kom under hösten 1675
då en armé sändes till svenska Pommern. Våren 1676
intogs först Gotland. Efter att den svenska flottan krossats
fullständigt vid Ölands södra udde kunde danskarna själva välja tid och
plats för sin landstigning på fastlandet. I juni gjordes en avledande manöver mot Ystad
och, sedan den svenska armén hade lurats dit, landsattes huvudstyrkan vid
Råå söder om Helsingborg. Fästningarna i Helsingborg och Landskrona gav
snabbt upp. Kristianstad kapitulerade under augusti och därefter var Malmö
den enda staden i Skåne som fortfarande var i svensk hand. Den svenska armén
drog sig ur östra Skåne, marscherade runt den danska huvudstyrkan och anföll
en mindre dansk styrka utanför Halmstad 17 aug 1676, den första svenska
segern i detta krig. Slaget kostade den svenska armén 4 döda och ett antal
sårade mot ungefär 300 stupade danskar och ett tusental fångar av den
ursprungliga styrkan på 2.500 man. I slaget användes den senare så
framgångsrika plogformationen där rytteriet plöjde in i
motståndarformationerna i en tät kil med dragna värjor med mittryttaren
främst och de övriga snett bakom, ”knä bakom knä”. Efter en del manövrerande
under hösten gick den danska armén i vinterkvarter. Den svenska armén dröjde
sig trots ett svårt försörjningsläge och svåra sanitära förhållanden och
sjukdomar i lägret kvar i nordvästra Skåne för att försöka överrumpla den
danska armén.
Den 4 december kom det tillfälle man hade väntat på sedan
kylan kommit och åarna frusit. Överrumplingsförsöket misslyckades dock och
det hela utvecklades till en kapplöpning mellan den svenska och den danska
armén om vilken som skulle hinna först till fördelaktig terräng, några små höjder norr om
Lund.
Slaget vid Lund blev det blodigaste fältslag som den svenska armén har
utkämpat och bortemot hälften av de stridande på båda sidor dödades. Slaget
räknas som en svensk seger, eftersom svenskarna behöll kontrollen över
slagfältet, men det stod länge och vägde och en dansk seger hade fört
Danmark betydligt närmare en seger i hela kriget. Nu stärktes den sjunkande
svenska moralen och övertygelsen om att den nya taktiken för rytteriet kunde
besegra numerärt överlägsna fiender. Liksom segern vid Halmstad tillskrivs
denna seger huvudsakligen Livgardet och Livregementet. Livregementet och
Drabanterna utgjorde den förtrupp som i sin kapplöpning med den danska armén
först nådde fram till målet, de små höjderna Möllevångshöjden och
Sliparebacken vid Lunds dåvarande norra utkant, och inledde slaget mot den
danska förtruppen. När de svenska förband som så småningom nådde fram och
flankerade dessa ryttarförband pressades tillbaka var det Livregementet och
Drabanterna som genom fortsatta oupphörliga attacker mot överlägsna danska
trupper lyckades uppehålla dem och hindra dem från att utnyttja luckan. När
förstärkningar kom inledde Livregementet och Drabanterna nya anfall under
vilka Drabanternas chef, Siegroth, stupade.
Efter en och en halv timmes strid brast det danska försvaret
på denna flygel och ett förföljande som höll på att kosta svenskarna segern
inleddes. Efter det att den danska vänsterflygeln hade slagits på flykten
och förföljandet avbrutits fällde de avgörandet genom att
fem timmar senare återvända just i tid
för att rädda den svenska vänsterflygeln från ett säkert nederlag. Livgardets
och Drabanternas ständiga anfall ledde
naturligtvis till att de drabbades av särskilt
svåra förluster. Av de c.a. 150 drabanter som deltog satt enligt chefen för
Livregementet, överste Nils Bielke, "knappt 50 drabanter kvar i sadeln"
efter slaget. Jakob var en av dem.
Han blev ett par veckor efter
slaget utnämnd till kaptenlöjtnant och fick under vintern i uppgift att
värva ersättare, vilket dock inte lyckades särskilt väl. Våren 1677 red han
från Stockholm med 34 man som utrustades vid Jönköpings manufakturverk,
bland annat med en ny modell av bröstharnesk. Kompaniet kunde
alltså inte kompletteras till full styrka. Han deltog därefter
också i slaget vid Landskrona 14 juli 1677. Även i
det här slaget drabbades Drabanterna av särskilt höga förluster då kungen
skenade iväg med dem långt före resten av armén och inringades av en större
trupp danskt rytteri, som en lång stund högg in på dem från alla håll innan
Livregementet till slut kunde slå sig igenom och bryta inringningen. Av de
142 drabanter som mönstrades före slaget stupade 28 och sårades 50. Också nu
klarade sig Jakob oskadd eller i varje fall utan svårare
skador.
Fredsperiod
1680 befordrades han, som den yngste i kompaniets historia, till
överstelöjtnant och kompanichef och stannade i den befattningen till 1693.
Under hela den perioden befann han sig alltså vid hovet eller i dess närhet
och även om han formellt var underställd Livgardets chef kom han att i
praktiken alltmer lyda direkt under kungen. Livdrabanterna var under perioden
förlagda i Arboga och Köping och kungen vistades under den här tiden ofta på
sin kungsgård i det närbelägna Kungsör.
Arboga, Dahlbergs Suecia Antiqua, Kungliga
Biblioteket. Foto: Marcus Andrae
1680 gifte han sig också
med Beata Bonde, dotter till
Gustaf
Carlsson Bonde af Lajhela, riksråd och sparivrande riksskattmästare i
förmyndarregeringen efter Karl X Gustaf från 1660 till sin död 1667, och
Anna Christina Pehrsdotter Natt och Dag. Även om Jakob
tillhörde högadeln var han inte av gammal svensk familj och han hade inga
manliga släktingar i livet. Mot den bakgrunden verkar han ha gjort en
häpnadsväckande snabb karriär och ett häpnadsväckande gott parti. Hur var
det möjligt utan en släkting eller åtminstone en mecenat som kunde
introducera honom i rätt kretsar ? Tillhörde man verkligen de kretsarna med
automatik enbart genom sin börd ? Antagligen inte. Förmodligen hade han någon
mecenat eller fosterförälder som åtminstone kunde introducera honom i
sällskapslivet. Det räckte säkert inte i sig, inte ens på den här tiden,
till att nå en så utomordentligt betrodd ställning som den att vara
befälhavare över konungens livvakt och landets absoluta elitstyrka i krig.
Förmodligen låg det honom inte i fatet 1680 att inte tillhöra gammaladeln.
Antagligen var det tvärtom meriterande när Karl XI:s uppgörelse med
företrädarna för förmyndarregeringen närmade sig. Visserligen gifte han in
sig i den Bondeska släkten och skulle själv komma att drabbas av reduktionen
genom indragningen av Orreholmens gods i Västergötland, men han hade ändå
inga riktigt gamla och starka band med någon av kungens huvudmotståndare
inom högadeln och kunde därför antas vara mer pålitlig än de flesta inom
adeln. Säkert hade också den pålitligheten redan bevisats vid Lund och
Landskrona.
Bondeska palatset, Dahlbergs Suecia Antiqua,
Kungliga Biblioteket. Foto: Marcus Andrae
1693-1698 tjänstgjorde han som överste och chef för Livregementet
till häst och disponerade då Biskops Arnö vid Mälaren som översteboställe.
Stora nordiska kriget
Vid inledningen av
Stora nordiska kriget år 1700 hade han hunnit bli generalmajor och chef
för kavalleriet, fortfarande med direkt befäl över Livregementet. Regementet
hann p.g.a. stormar under överfarten till Estland inte delta i slaget vid
Narva, men en framgångsrik räd mot ryssarna då Livregementet tillsammans
med andra enheter under Jakobs befäl i februari 1701 skingrade en betydligt
större fientlig styrka vid Petjöry (Pitschour) i Livlands gränstrakter bidrog till att
han den 11/5 1701 utnämndes till generallöjtnant. Han förde
själv den lilla del av Livregementet som deltog
i första vågen i landstigningen över Dvina,
gränsfloden mot Litauen-Polen, i juli samma år och anförde högra flygelns
andra linje vid slaget vid Klissow, norr om Krakow, 9 juli 1702 då
Livregementet vändes helt om i ett kritiskt läge för att möta och avvärja
ett sachsiskt inringningsförsök. I slagets slutskede ledde han fyra
kavalleriskvadroner i ett slutanfall i den ännu stående sachsiska centerns
vänsterflank medan den svenska centerns infanteri anföll dess högra flank
och med förenade krafter drev sachsarna på flykten. I detta
utdrag från Livregementets till häst historia för år 1701, C.A. Braunerhjelm,
finns detaljerade beskrivningar av dessa slag.
Enligt Josias Cederhielms ant, KFÅB-25
s 80, fick Jakob permission den
26/8 för att "curera sina blessyrer".
Jakob utnämndes till general 1704 men tog samma år avsked från
armén, enligt flera källor hade han sista året vid flera tillfällen
permission p.g.a. sjukdom. Generalen Stenbock vittnar också om att
Jakob strax före hemresan hade kommit in i dennes
tält och bett honom be kungen om hjälp att hitta en tjänst där han med sin
värkbrutna kropp kunde göra någon nytta. Efter
hemförlovningen hade han fortsatta goda kontakter med sina gamla kollegor. C
G Creutz, Jakobs efterträdare som chef för Livregementet, skriver bl.a. till
sin fru efter slaget vid Mogilov 1708: ”Du
måste säga general Spens att jag red på Ryttmestaren
[antagligen Jakobs gamla tjänstehäst] och den gjorde mig god tjänst."
Han blev kungligt råd och president
i
Bergskollegium 1710, upphöjdes till greve 1712, utnämndes till vice
överståthållare i Stockholm 1714 och riksråd 1718, men omnämns även dessa år
som sjuklig. I en redogörelse efter
kriget om de dramatiska händelserna 1719 när ryska trupper landsattes vid
Baggenstäket kan man bl.a. läsa följande: ”För ordnandet av försvaret
i Stockholm hade man utsett
general Spens att bistå överståthållaren, dels tillsatt en stadsöverste att
enrollera och excercera dem som kunde bära vapen. Spens var dock sjuklig och
kunde föga uträtta och översten som vid utnämningen lämnat stora löften hade
inte heller uträttat något." I KFÅB 1939 s 51 finns
dock också en längre rapport från Jakob till Karl
XII efter en av honom själv utförd
generalmönstring i Sverige [när ?],
vilken har fört honom runt i
alla delar av landet, bl.a. till Jämtland, i jakt på
de sista manskapsreserver som gick att uppbringa.
Jakob var ett av fyra riksråd, varav tre även var generaler,
som bar riksregalierna under Karl XII:s begravning: Carl Gustaf Rehnskiöld
bar spiran, Nils Gyllenstierna kronan, Nils Stromberg nyckeln och Jakob bar
riksäpplet (H. Lindqvist). 21 år tidigare hade han tillsammans med
Livgardets chef, Posse, gått vid kungens högra sida i kröningsprocessionen.
Från tiden för det stora nordiska kriget finns ett flertal
brev
till Jakob bevarade på Carolina-biblioteket i Uppsala.
För flertalet saknas ännu fullständig tolkning.
En intressant
iakttagelse är att medan alla övriga brev som vanligt under den här tiden
inleds med "Högvälborne Herr Grefve...", så inleds breven från Carl Gustaf
Rehnskiöld, Karl XII:s betrodde fältmarskalk, med "Bäste broder...". Där
finns även några brev från Erik Dahlbergh, daterade 1701,
bl.a. ett i vilket Dahlbergh,
då guvernör i Livland med ansvar för Rigas försvar, varnar Jakob för
sachsiska spioner förklädda till garvare. De flesta breven från kungliga
kansliet innehåller mer eller mindre rutinmässiga order om furagering,
anskaffande av hästar och förflyttningar, men där finns även ett
gratulationsbrev från kungen efter den lyckade räden mot ryssarna vid Petjöry
samt ett brev som förbjuder "onödigt brännande" på rysk sida. Om ordern är
särskilt riktad till Jakob eller en allmän order till armén framgår inte.
Det lär dock knappast ha legat humanitära utan snarare mer praktiska hänsyn
bakom ordern. Förmodligen var avsikten att spara
proviant till de egna soldaterna och hästarna.
Förmögenhet och gårdsköp
Jakob byggde upp en stor förmögenhet och flertalet av de gods som
varit i släktens ägo tillkom under hans tid och de flesta inom några få år,
1705-1708, efter hemkomsten från kriget. Det finns inte mycket
som tyder på att han själv skulle ha fått något större arv från sin far,
Axel, eller sin farbror, Jakob, men möjligen från sin mor Sophia och den Reuterska släkten. Den såvitt hittills känt enda gården i släktens ägo
innan han påbörjade sina förvärv var Orreholmen, och den drogs in i den
stora reduktionen, genomförd c.a. 1685-1695, då alla grevskap, friherreskap
och gods förlänade efter 1604 som avkastade mer än 600 daler silvermynt per
år, vilket var 80 % av alla förlänade hemman, drogs in till Kronan.
Jakob har som generalmajor i en framgångsrik armé säkert inte gått
helt lottlös från kriget men han hade haft en för tiden mycket hög lön under
hela sin långa tjänst vid drabanterna och kan därför mycket väl ha sparat
ihop förmögenheten på det sättet. Lönen som överstelöjtnant för drabanterna
var lika hög som regementschefens för hela Livgardet - 2.000 daler om året
(1696). Dessutom ingick tjänstebostad, vid torget i Arboga, eller ett
inkvarteringstillägg på 400 daler per år samt ersättning för tjänare. Hans
ingångslön som löjtnant vid 19 års ålder var 800 daler. En infanterists lön
vid Gardet var 36 daler, vilket var lägre än vad en dagsverkare tjänade. En
menig drabant däremot tjänade 168 daler. Av de civila tjänstemännen under
samma tid tjänade en skrivare på slottet 150 daler, en lagman 600 daler, en
landshövding 1.500 daler och ett riksråd 4-6.000 daler. Officerarna hade
inget risktillägg under kriget men han kan förstås ha fått möjlighet att
berika sig genom plundring även om möjligheterna i Polen var betydligt sämre
än i 30-åriga krigets Tyskland. Det enskilt största bytet, 300.000
riksdaler, togs i Lemberg 1704, men den största delen av krigsbytet användes
för arméns underhåll. Som jämförelse kan nämnas att Jakob betalade 10.000
daler för Höja 1707. En faktor som säkert har bidragit till att möjliggöra
de stora förvärven är att reduktionen medförde ett stort utbud av
fastigheter p.g.a. att adeln i många fall tvingades sälja även gods som inte
omfattades av själva reduktionen för att betala utmätta räntor för de
indragna godsen. Marknaden hade troligen inte återhämtat sig från denna
baisse, vilket bör ha gett god köpkraft till den som hade kapital att
utnyttja tillfället. Möjligen har också delar av förmögenheten tillkommit via
äktenskapet med Beata Bonde. Vi vet att Stafsäter kom via arv från den
Bondeska släkten men huvuddelen av gården drogs strax därpå in under
reduktionen. Den kunde 1705 återköpas. Kort därpå köptes även Höja,
Grensholmen, Engelholm och flera mindre gårdar. Han
ägde troligen också en fastighet vid Munkbron i Stockholm (P. Englund, Den oövervinnerlige). Jakob inte bara förvärvade mycket jord på kort tid, han
lät också bygga nya mangårdsbyggnader på flera av godsen. Hans jordebok
omfattade 123 och 3/8 mantal.
Hur var han som
person ?
Den karolinska tiden har inte efterlämnat många
dokument som ger några tydliga personporträtt. Dessutom var tiden rätt kärv och
texter som beskriver skeenden radar oftast upp fakta och beskriver sällan
känslor och personliga reflexioner. I den mån de har förekommit har den typen av brev
och dagböcker sällan bevarats. Tack vare
Jakobs framträdande position finns
ändå relativt många bevarade dokument som på olika sätt
ändå kan ge oss olika
ledtrådar till hur han var som person och ambitionen är att den bilden ska
bli allt tydligare genom fortsatt forskning.
I ett lösryckt vittnesmål som
har citerats i andra hand - källa saknas - lär han ha yttrat om Karl XII att denne trodde sig
vara ”Guds fiskal på jorden”, ett uttalande som med tidens mått torde ha
kunnat betraktas som högmålsbrott. I en karolinsk självbiografi
författad av Axel von Löwen tiotals år efter kriget
refereras en episod där Jakob med Livregementet i ”ett av de första slagen
mot det saxiska kavalleriet”, alltså Dvina-övergången, eller troligare Klissow, skulle ha utfört den
av Karl XII närmast förbjudna karakoll-manövern med
avlossande av karbin och pistoler och
vändning för omladdning innan han övergick till den reglementsenliga chocken
i plogform med dragna värjor och drev saxarna på flykten. ’Efter slaget
frågade Karl XII i lätt kritisk ton: ”Spens, varför började ni inte slaget
på samma utmärkta sätt som ni avslutade det ?” Generalen, som kände udden i
frågan, svarade skrattande: ”Sire, jag ville först visa dessa
högfärdiga saxare att vi kunde
vår exercis lika bra som de.” Svaret roade kungen som replikerade: ”Nåväl,
hädanefter ska vi alltid börja på samma sätt som ni så tappert avslutade.” ’
(KFÅB
1929 s 66.)
Karolinsk rytterichock "knä vid knä".
|
|
|
